I’ve had trouble liking my photography since about a year back. I did a wedding. I did it for money. I lost the spark.

One way I’ve had success in the past, when I’ve been in a rut, is to fool myself into taking pictures. I tell myself I’m not really doing anything important, I’m just testing. Just testing a camera, a lens, a film, a developer. Just testing. Just testing things I’ve used for years and years and just using routines I’ve always had, but I’m just testing.

Just testing a IIIg, 90/4 Elmar, Fomapan 400 and D76. Most important, I was testing to see if I could make Ewa smile.

Jonathan

Still just slivers of light, small slivers from a low angle.

The autmn and early winter are characterized by short, usually drab, days. Now and then a sliver of light will peek through and that has been the theme this week and the next couple of weeks.

Järnvägstationer, väntan, betraktar folk som går förbi, stannar för att studera bildskärmar, hoppas duvorna inte träffar uppifrån.

Det är oftast mörkt när jag tar mig till och från arbetet. Den här veckan träffade jag Rebecca mitt på dagen och försökte fånga människor i en liten stråle som hittade in i hallen.

Det finns mer i skokartongen.

Bilderna togs med en Leica M2 och standardobjektiv (50 Summicron). På sistone har jag framkallat film, Fomapan 400 i detta fall, i D76 utan utspädning. Jag har alltid hört att kornstrukturen blir grötaktig, men det är inget jag märker. Jag har en känsla av att jag föredrar tonskalan, kan vara inbillning.